|
Förbundsrepublik i Centraleuropa som gränsar till
bl.a. Tyskland och Tjeckien i norr, Ungern i öster och Italien i söder.
Administrativt är Österrike indelat i nio delstater (län)
med betydande självstyrelse:
~ Wien, Niederösterreich, Oberösterreich, Graz, Linz, Salzburg,
Tirol, Kärnten och Steiermark.
Natur och klimat. Österrike är ett storslaget bergland.
Högsta punkt är Grossglockner (3 798 m) som omges av glaciärer
i nationalparken Hohe Tauern. Höglandet sänker sig mot öster, och
dess yttersta utlöpare, Wienerwalds skogklädda kullar, når nästan
fram till Wien.
Wienbäckenet, ett lågland öster och söder om huvudstaden, fortsätter i
den grunda stäppsjön Neusiedlersjön och den ungerska slätten (pustan).
Donau är Österrikes dominerande
vattendrag. Dess bifloder avvattnar bergskedjor och högplatåer och har
på sina håll skurit djupt ner i alpdalarna. Lech, Isar, Inn med Salzach
m.fl. rinner upp norr om Alperna, Drau (Drava) med Mur är det stora tillflödet
från söder.
Sjörika områden som formats av inlandsisen finns främst i det natursköna
Salzkammergut och i Kärnten.
Klimat:Landet har inlandsklimat
med varma somrar, kalla vintrar och relativt stor nederbörd. Det är torrast
i nordöst. Lokalt kan temperaturerna variera mycket beroende på höjden
över havet. Varma fallvindar (Föhn) förekommer på Alpernas nordsluttningar.
Massivens högsta toppar (över 3 000 m) är i regel ständigt snöklädda.
Vegetation och vilt
I bergen finns stora bokskogar som på högre höjd övergår i områden med
gran, tall och lärk. Högfjället har en artrik sommarflora med prunkande
blomsterängar. Den alpina djurvärlden uppvisar bl.a. stenbock, gems och
murmeldjur. I skogarna finns hjort, rådjur och vildsvin.
Befolkning.
Språkligt och religiöst är österrikarna mycket enhetliga. Mer än 90 %
är tyskspråkiga . En stor majoritet tillhör katolska kyrkan; knappt 5
% är protestanter. Österrike har sedan länge en välutvecklad social välfärd.
Den vilar på en omsorgsfullt reglerad samverkan mellan arbetsmarknadens
parter och regeringen och på en stabil arbetsfred.
sidans topp
Näringsliv.
Österrike har traditionellt varit ett jordbruksland. Numera är det främst
industrin och en stor handels- och tjänstesektor (bank-, finansverksamhet
och turism) som bär upp ekonomin. Trots att allt färre arbetar i jordbruket
är landet självförsörjande med livsmedel. I alpdalarna drivs små familjejordbruk
med tyngdpunkt på boskapsskötsel. Mekaniserade storjordbruk i öster ger
bl.a. spannmål, socker och potatis. Frukt och vin odlas i Alpernas förland.
Bergsbruket går tillbaka ända till förromersk tid (bergsalt bröts utanför
Salzburg). Andra mineral är järn, zink, bly och grafit.
Österrike har gott om vattenkraft, och i mindre omfattning finns brunkol,
olja och naturgas. Liksom Sverige har Österrike en liten hemmamarknad,
varför näringslivet är mycket exportberoende. Nästan 40 % av landet täcks
av skog, och skogsprodukter är viktiga exportvaror. Annan betydande industri
är järn- och stålverk, maskin- och textilindustri samt elektroteknisk
och kemisk produktion.
Turister lockas i stort antal till Österrikes vackra gamla städer,
till kulturevenemang, grönskande alpbyar och vintersportorter (ca 20 milj.
besökare per år). Österrike är ett viktigt transitland för godstransporter.
Kommunikationerna är utmärkta med djärva brobyggen och tunnlar genom alpmassiven.
Österrike försöker begränsa motortransporterna genom landet (långtradare
körs vissa sträckor på tåg). Som inlandsstat är Österrike beroende av
flodtrafiken på Donau (genom Rhen–Main–Donau-kanalen har man förbindelse
med Nordsjön). 1995 blev Österrike medlem av EU.
Kultur:
Som centrum i det tysk-romerska kejsardömet och den habsburgska stormakten
utvecklade Österrike ett mångfasetterat kulturliv. Konsten har mottagit
impulser från i första hand Tyskland och Italien.
Under barocken och jugendepoken utvecklades en inhemsk österrikisk stil
inom framför allt arkitekturen som kom att påverka övriga Europa.
I den romanska byggnadskonsten finns tyska och lombardiska influenser,
som i domen i Gurk från slutet av 1100-talet. Under gotiken dominerade
det franska inflytandet, förmedlat av cisterciensorden. Det förnämsta
gotiska byggnadsverket är Stefansdomen i Wien (1300-talet).
Måleri och träskulptur blomstrade med konstnärer som Michael Pacher. Inkallade
italienska arkitekter inledde under 1600-talets förra hälft barocken.
Efter hand fick stilen en inhemsk, praktfull utformning, som fick stor
betydelse för byggnadskonsten i Sydtyskland och östra Europa. Arkitekten
J.B. Fischer von Erlach ritade många hus i Salzburg. I Wien utförde han
Karlskyrkan, hovbiblioteket och slottet Schönbrunn.
En annan stor barockarkitekt var Lucas von Hildebrandt (1668–1745) som
ritade lustslottet Belvedere. Tidens ledande porträttmålare var Martin
van Mijtens d.y. Barocktraditionen levde kvar under hela 1700-talet. 1800-talets
stilhistoriska arkitektur avslutades omkring 1900 då Otto Wagner framträdde
med en banbrytande, konstruktivt saklig byggnadskonst. Hans elever Josef
Hoffmanns och J.M. Olbrichs geometriskt genomarbetade formspråk inom jugendstilen
samt Adolf Loos radikala purism var en förutsättning för funktionalismen,
företrädd av bl.a. Josef Frank. Radikala konstnärer och arkitekter bildade
1897 Wiensecessionen. Ledande konstnär var Gustav Klimt, som skapade en
jugendinspirerad symbolism. Hans elever Egon Schiele och Oskar Kokoschka
blev stora namn inom 1910-talets expressionism. Hundertwassers
färgstarka konst anknyter till sekelskifteskonsten.
sidans topp
Litteratur.
Den österrikiska litteraturens portalgestalt kan sägas vara tysken Walther
von der Vogelweide, som även verkade i Wien. Från ungefär samma tid (1200-talet)
är Nibelungenlied, som dock bygger på äldre litterära traditioner. Som
österrikare räknas lyrikern Oswald von Wolkenstein som verkade i början
av 1400-talet. Under det följande århundradet utvecklades mästersången
även i de österrikiska städerna. Det växande kejsardömet hade både sin
barocklitteratur (på 1600-talet) och upplysningslitteratur men också en
stark folklig tradition. Den reaktionära politiken under 1800-talet frambringade
både en idylliserande litteratur (prosaförfattaren Adalbert Stifter) och
protestlitteratur (poeten Anastasius Grün). Åren kring 1900 präglades
av dekadenta sekelslutsstämningar med författare som Hugo von Hofmannsthal
och Arthur Schnitzler.
Freuds skrifter om psykoanalys kom att få betydelse för bl.a. expressionismen;
dess främste företrädare var Georg Trakl. Inom den vidsträckta dubbelmonarkin
rymdes också tyska minoriteter, och i Prag blomstrade en tyskspråkig litteratur
(Franz Kafka, R.M. Rilke).
En mästare i sitt slag var ”den rasande reportern” Egon Erwin Kisch. Det
sönderfallande imperiet fick sin främste uttolkare i Robert Musil, vars
Mannen utan egenskaper tillhör seklets stora romanbyggen.
Betydande författare under mellankrigstiden var Stefan Zweig och Hermann
Broch. Vid anslutningen till Tyskland 1938 lämnade flera framstående författare
Österrike, bl.a. den blivande nobelpristagaren Elias Canetti; somliga
återvände efter kriget, t.ex. Hans Weigel. Bland efterkrigstidens författare
kan nämnas Paul Celan, Elfriede Jelinek och Peter Handke. Teater.
Det medeltida skoldramat hade både protestantiska och katolska (jesuitiska)
tillskyndare och levde långt in på 1600-talet.
sidans topp
Burgtheater i Wien grundades
1741 och blev nationalscen 1776. Flera andra teatrar startades i Wiens
förstäder, främst Theater in der Josefsstadt (1788), där mera grovkorniga,
commedia dell’arte-artade pjäser spelades på utpräglad wiendialekt. Mot
slutet av 1800-talet framträdde dramatiker som Ludwig Anzengruber, Franz
Grillparzer, Arthur Schnitzler och Hugo von Hofmannsthal.
Stort inflytande (bl.a. som en av initiativtagarna till festspelen i Salzburg)
hade regissören Max Reinhardt under mellankrigstiden. Då framträdde även
dramatiker som Ödön von Horváth och Franz Werfel. Efterkrigsdramatiken
har dels inneburit en förnyelse av den folkliga teatertraditionen (Felix
Metterer), dels varit ett forum för uppgörelser med det nazistiska förflutna
(Thomas Bernhard). Mycket spelad är Peter Handke (som också skrivit filmmanus).
Dans.
Den klassiska baletten hade ett av sina tidigaste fästen vid det kejserliga
hovet och förvandlades redan på 1700-talet till en professionell verksamhet
knuten till olika scener, bl.a. Burgtheater. En av 1800-talets mest berömda
dansöser var Fanny Elssler. Under en period kring sekelskiftet 1900 stod
den klassiska baletten i skuggan av den omåttligt populära operetten med
wienervalsen som sitt signum, men i dag är den åter mycket livaktig
med åtskilliga ensembler vid olika operascener, bl.a. Wiener Staatsoper.
Berömda fridansare var systrarna Wiesenthal, som specialiserade sig på
valskoreografier.
Folkdansen utvecklades i det mångkulturella kejsardömet i många olika
former, varav ländler är en.
sidans topp
Musik.
Periodvis är det mycket svårt att skilja österrikisk musik från musik
i andra tyskspråkiga områden, särskilt vad gäller Tyskland – så når t.ex.
minnesången sin höjdpunkt med den tyske medeltidspoeten Walther von der
Vogelweide, och tysk musiks mest storslagna epok, wienklassicismen, hade
sitt centrum i Wien.
Biskopssätet i Salzburg (grundat 739) blev under äldre medeltid
ett centrum för den gregorianska sången. Hovkapellen i Wien (grundat 1296)
och Salzburg (grundat 1367) ägnade sig huvudsakligen åt kyrkomusik. Den
främste österrikiske barocktonsättaren var Johann Joseph Fux. Under 1700-talet
inleddes en specifikt österrikisk tradition inom instrumentalmusiken av
den äldre wienskolan (Fux-eleven Wagenseil, Monn m.fl.), som fördes vidare
i wienklassicismen.
De ”österrikiska” tonfallen hos Haydn och Mozart
togs upp av Beethoven, som var verksam i Wien. De gick också via
Schubert i arv till Bruckner och Mahler, i viss mån
även till Hugo Wolf, vars särpräglade sånger är en av de märkligaste insatserna
inom den österrikiska musiken.
Valsen är speciell för Österrike, och den nådde världsrykte på 1800-talet
med Lanner, Johann Strauss d.ä. och i synnerhet ”valskungen”
Johann Strauss d.y. Valsen spelar också en viktig roll i wienoperetten,
företrädd – förutom av Strauss d.y. – av von Suppé, Millöcker, Lehár och
Kálmán. Bland tonsättare som anknöt till senromantiken märks bl.a. Kienzl,
Reznicek, Schreker och Korngold.
Centrala både genom sitt konstnärskap och sin betydelse är den andra wienskolan
med Schönberg och hans elever Webern och Berg. De gick via expressionismen
till tolvtonsmusiken; Webern blev pionjär för efterkrigstidens seriella
”punktmusik”. Bland modernare tonsättare märks Toch och Krenek, länge
verksamma i USA, den ungerskfödde Ligeti och Cerha. Kaufmann är ett namn
inom elektronmusiken.
I det feodalt präglade Österrike fanns en rik musikalisk växelverkan mellan
folkliga, kyrkliga och aristokratiska traditioner. Bland de landsortsbor
som vid 1800-talets mitt sökte sig till städerna utvecklades en speciell
populärmusik, som bröderna Johann och Josef Schrammel skapade en syntes
av (schrammelmusik med fioler, gitarr, klarinett och dragspel).
Alpländernas joddling blev också populär i Wien och utvecklades
till professionell scenkultur.
I Wien, en av världens mest traditionsrika musikstäder,
finns mängder av musikinstitutioner. Bland dem märks statsoperan, Musikverein,
Wienfilharmonikerna och Wiener Symphoniker samt många körer, däribland
Wiener Singakademie och Wiener Sängerknaben.
Även Salzburg är en första rangens musikstad, med bl.a. det vetenskapliga
och pedagogiska centret Mozarteum.
sidans topp
Historia.
Under årtusendet före vår tideräknings början utvecklades en tidig järnålderskultur
i nuvarande Österrike.
Ett keltiskt rike uppstod vid Donau. Det erövrades omkring 15 f.Kr. av
romarna och blev en gränsprovins som fick utstå attacker av olika germanfolk
och av hunnerna.
På 600-talet koloniserades området av germanska bajuvarer (bayrare), och
från 788 ingick det i frankernas rike.
803 grundade Karl den store grevskapet Ostmark, ett gränsland mot
öster (från 1000-talet kallat Österrike). Vid frankerrikets delning kom
Österrike till den östfrankiska (tyska) delen. Det blev ett hertigdöme
inom Tysk-romerska riket, som från 1273 styrdes av ätten Habsburg
(den förste habsburgaren på tronen var Rudolf I). Riket utökades med bl.a.
Steiermark, Tyrolen och Kärnten, och hela området kallades österrikiska
arvländerna. Tysk-romerskt kejsardöme. 1452 erhöll habsburgarna kejsarvärdigheten,
och deras välde blev en stormakt genom deras giftermål och arv: Nederländerna,
Spanien och Burgund införlivades i väster, Böhmen och delar av Ungern
i öster.
Karl V:s rike, där ”solen aldrig gick ner”, famnade en stor del
av Europa och besatt även kolonier i Nya världen.
1556 klövs det vidsträckta väldet i en österrikisk del (Karl V:s bror
Ferdinand blev tysk-romersk kejsare) och en spansk (under Karls son Filip
II). I 1600-talets religionskrig samverkade det katolska Frankrike med
protestanterna i norra Europa, och det kejserliga Österrike fick ta emot
hårda törnar under det trettioåriga kriget.
Habsburgarna sågs dock som det kristna Europas värn mot muslimerna i öster
(Osmanska riket). Wien belägrades 1529 av turkarna och på nytt 1683, men
båda anfallen slogs tillbaka. Det habsburgska Österrike expanderade steg
för steg i Centraleuropa, österut över det tidigare turkiska Ungern och
delar av Balkan (Kroatien, Slovenien), norrut genom Polens tre delningar
och söderut i Norditalien (efter Napoleonkrigen).
Denna mångkulturella, löst sammanfogade statsbildning nådde sin blomstring
under kejsarinnan Maria Teresia. Trots sin ungdom (hon kom på tronen
1740 vid 23 års ålder) lyckades Maria Teresia hejda de rivaliserande stormakternas
attacker mot riket (österrikiska tronföljdskriget).
Med sonen Josef (II) som medregent genomförde hon reformer i upplysningens
anda (bl.a. upphävdes livegenskapen). Samtidigt försökte man centralisera
kejsardömets styrelse och genomdrev tyska som undervisnings- och förvaltningsspråk
i hela det habsburgska riket.
sidans topp
Österrikiskt kejsardöme.
Tysk-romerska riket upplöstes efter motgångarna i Napoleonkrigen. Frans
II nedlade tysk-romerska kejsarkronan och utropade sig i stället till
österrikisk kejsare. I kraft av furst Metternichs lysande diplomati dominerade
Österrike Wienkongressen (1814–15), där det gamla Europa återupprättades
och riktlinjerna för fred och jämvikt drogs upp. Det habsburgska Österrike
gick tillsammans med Preussen i spetsen för en ny allians av tyska stater
(Tyska förbundet), bildad 1815. Österrike konkurrerade med Preussen om
ledningen i förbundet, men besegrades av preussarna i kriget 1866 och
ställdes utanför det enade Tyskland som Bismarck skapade. Österrike-Ungern.
Habsburgarna höll samman ett brokigt lapptäcke av stater och folk (ungrare,
tjecker, italienare samt kroater, slovener m.fl. slaver på Balkan) runt
det lilla tyskspråkiga kärnlandet Österrike. Det habsburgska riket var
hårt centralstyrt, och den konservativa regimen undertryckte alla tendenser
till separatism. Men på 1800-talet började de olika folken kräva självständighet.
Nationella och liberala stämningar utlöste uppror som slogs ner under
revolutionsåret 1848 . Samma år tillträdde Frans Josef tronen.
Under sitt långa reaktionära styre (till 1916) försökte han värna riksenheten
genom att spela ut olika nationaliteter mot varandra. Österrike hade ställts
utanför den tyska gemenskapen, men kompenserade sig genom att 1867 bilda
den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin (också kallad Donaumonarkin).
Därmed tillmötesgick man ungrarnas krav på inre självstyre (Ungern blev
en med Österrike jämbördig riksdel under den habsburgske kejsaren). Utrikespolitiskt
närmade sig Österrike Tyskland som en motvikt till Rysslands växande inflytande
på Balkan; ryssarna stödde områdets slaviska minoriteter.
Österrike (som 1908 hade annekterat Bosnien-Hercegovina med slavisk befolkning)
upplevde serbernas drömmar om ett sydslaviskt Balkanrike som ett allvarligt
hot. Mordet i Sarajevo sommaren 1914 på den österrikisk-ungerske
tronföljaren Franz Ferdinand utlöste Österrikes krigsförklaring
mot Serbien, följd av Tysklands mot Ryssland. Så inleddes första världskriget.
Nederlaget i kriget 1918 innebar såväl det tyska som det habsburgska kejsardömets
fall. Dubbelmonarkin Österrike-Ungern sprängdes, och nya stater uppstod
i Östeuropa (Tjeckoslovakien, Jugoslavien). Av den mångnationella stormakten
återstod nu en småstat, det tyskspråkiga Österrike.
sidans topp
Förbundsrepubliken.
Österrike utropades som republik 1918 och blev en förbundsstat. Den skakades
snart av ekonomiska och politiska kriser. Starka spänningar uppstod mellan
de borgerliga partierna och socialdemokraterna, som vunnit makten i huvudstaden
Wien och inlett ett omfattande socialt reformarbete där. Fascistiska och
nazistiska krafter gjorde sig gällande i Österrike från 1920-talets slut.
Stortyska krafter arbetade tidigt för en anslutning till Tyskland. De
borgerliga genomdrev en författningsändring som gav regeringen viss rätt
att styra landet genom dekret.
Förbundskansler Engelbert Dollfuss (kristligt-sociala partiet)
förbjöd nazisterna, krossade socialdemokraternas skyddsförbund och upprättade
1934 en högerdiktatur; han mördades samma år vid ett nazistiskt kuppförsök.
Nazisterna fick efter hand ökat svängrum. Hitler tvingade den nya kanslern
Schuschnigg till alltfler eftergifter, och i mars 1938 marscherade tyska
styrkor in i landet, under jubel och utan att möta väpnat motstånd. Judar
och antinazister i landet förföljdes och mördades. Genom anslutningen
till Tyskland (Anschluss) blev Österrike den tyska riksdelen Ostmark och
drogs in i andra världskriget på Nazitysklands sida. Hitler var österrikare
och påverkades i sin ungdom av antisemitiska stämningar i Wien.
Efter kriget delades Österrike i fyra ockupationszoner. Ryssarna förhalade
fredsfördraget men 1955 kunde ett s.k. statsfördrag undertecknas, som
gjorde Österrike till en suverän och neutral stat; samma år blev landet
medlem av FN.
Under efterkrigstiden har landets två stora partier, det borgerliga folkpartiet
(ÖVP) och socialdemokraterna (SPÖ), samverkat i flera långvariga ”stora
koalitioner”. ÖVP har sin tyngdpunkt bland företagare och jordbrukare.
Socialdemokraterna med rötter i den fackliga rörelsen står den nordiska
socialdemokratin nära. Under förbundskansler Bruno Kreisky (1970–83) byggde
socialdemokraterna ut den sociala välfärdsstaten.
Österrike tillhörde frihandelsorganisationen EFTA
och blev efter folkomröstning medlem i EU 1995. Kraftiga besparingar
och sociala nedskärningar ledde till minskat stöd för socialdemokraterna,
men den stora koalitionen levde vidare. 1997 efterträddes socialdemokraten
Franz Vranitzky efter tio år som förbundskansler av partikamraten Viktor
Klima. Österrike dröjde länge med att granska sin roll som nazistisk medlöpare
under andra världskriget. Trots beskyllningar om inblandning i krigsförbrytelser
kunde Kurt Waldheim 1986 väljas till förbundspresident, vilket renderade
Österrike betydande internationell kritik. Först under 1990-talet har
landet officiellt erkänt sitt medansvar för händelser under nazitiden.
Utrikespolitiskt gäller sedan 1955 Österrikes alliansfrihet och
neutralitet. Landet står utanför Nato men ingår i samarbetet Partnerskap
för fred.
|
